eldliljan

Jag fick beskedet på Måndagen, onsdagen ringde dom och medelade att min dotter skulle opereras fredag morgon, samma dag satt vi på tåget ner till Göteborg. Vi övernattade hos min morfar och hans fru som bor i Göteborg. Min morfars fru va nyfiken, min morfar ville inte se, inte bära, förmodligen inte fästa sig, vi visste ju inte om hur pass allvarligt det va.


Kl 13.00 på torsdagen skrevs lillan in på drottning silvias barn och ungdomssjukhus.Vi fick ett rum på Ronald Mcdonalds där vi skulle bo under hela vistelsen. Vi fick träffa operationsläkaren som i detalj berättade hur hon skulle gå till väga och vad jag hade att förvänta mig. Operationen skulle ta

ungefär 3 timmar, dom skulle vara tvugna att lägga snittet rätt över skinkorna för att kunna avlägsna hela tumören och minimera risken att något skulle bli kvar.Hon skulle opereras kl 09.00 på morgonen.Senare på dagen fick jag även träffa narkosläkaren som även han berättade hur han skulle göra och det gav mig ett lugn, det va sån skillnad på sjukhuset här och där. Jag vart deremot ledsen över att jag inte skulle få vara närvarande när hon sövdes.Men min dotter va i goda händer.
Vi fick med en svamp vi skulle tvätta lillan med på kvällen innan operationen och sen skulle dom tvätta henne en gång till precis innan operationen. Den natten fick hon sova hos oss.
Vi låg i "isbjörnsrummet", ett mysigt liten rum med två sängar och mjuka isbjörnar överallt.Våran del av kylskåpet va markerat med en isbjörn också tvättmaskinen.

(Ett tag innan min dotter föddes skadade en vän till familjen ryggen, han bröt den och vart rullstolsbunden. När min dotter föddes va han den första som hälsade på oss, i gåva till min dotter hade han med sig en isbjörn, jag vill gärna tro att det har något samband. Det vart en kort visit och han skulle ha kommit tillbaka senare,men fick när han kom tillbaka till sin avdelning dåliga besked, ryggen läkte inte och han skulle aldrig mera gå igen.)

Fredag morgon kom och det va dags att läman ifrån mig lillan, jag satt länge med henne i famnen. Jag kunde inte släppa henne och operationen vart en timme försenad. 
När jag hade samlat mig nog för att kunna lämna ifrån mig henne gick jag och min mamma och åt, för att få något i oss och tänka på annat för en stund. Vi räknade med att hon skulle vara färdig kl 13.00. Vi gick tillbaka till hennes sal och väntade.
Halv två kom den första sköterskan in, hon hade inte hört något. Vi frågade gång på gång hur operationen gått men inget svar. Oron började växa och jag trodde något hade gått fel, rädslan va total. Vid fyra tiden kom en sköterska in och medelade att operationen gått bra men att hon skulle köras till neonatalen i huset bredvid. Kl halv sex vart vi hämtade för att gå till neo och få se henne. Dom följde mig in och längst in till höger låg mitt lilla barn med maskiner som pep och skrek, nålar överallt och kopplad till respirator. Då brast det, jag dog lite till innombords. Synen av sitt barn ligga så hjälplös, jag kände mig så maktlös, jag kunde inget göra.
Tårarna forsade och varje gång maskinerna gav ifrån sig sina pip så stannade mitt hjärta. Hon låg nedsövd i ett dygn efter operationen.

(En av mina bästa vänner, den vän jag haft längst har en dotter som heter stephanie, det hette även min dotters respirator)

 Fortsättning följer