Kullersten
Jag är nog helt enkelt lagom inteligent, ibland lyckligt ovetandes om saker och ting och ibland olyckligt vetandes som det flesta, alla kan omöjligt veta allt, livet är en skola och när du är fulllärd så finns det inte så mycket mer att sträva efter.
jag bestitter en massa onödigt vetande och ibland kan man fråga sig varför man lägger onödiga ting på minnet men glömmer det som är viktigt? tex så vet jag vad världens äldsta kullerstensgata heter men kommer knappt ihåg vad jag har för skostorlek, som kan vara bra att veta när man väl köper skor. Fats det där med att köpa skor är jag dålig på, jag tycker ju att skorna är som alldra skönast när dom knappt håller ihop.
Ps. Kullerstensgatan heter via a´pia(stavning?) och ligger i rom....
När man inte riktigt passar in...
Alla som känner mig vet att jag har ganska speciell humor och även lider av att inte kunna tänka innan jag pratar och att lukta lite halvsunkigt från barnets spyor är liksom min melodie,om man inte vill satsa på att byta kläder en gång i timmen, men det är jag aldeles för ekonomisk för (läs snål)
Jag är endå ganska naturlig av mig, jag är som jag är men jag är säker på att det finns en viss charm med mig också, önska bara att någon likasinnad upptäkte det.
Det för tankarna lite till Brölloppsfotografen (jag citerar från minnet)
"vi bor på gräddhyllan vi, ja farsan är ju förman på bruket"(ska ju självklart uttalas med den där underbara värmländskan)
Fast jag har lite av misstag trillat ner i "soppskålen", halkade till lite och sambon är en skitig arbetare på gjuteriet, fast det är ju bra mycket bättre än ett stinkande pappersbruk iallafall.
Vänskap.
Utdrag ur hannahs Blogg:
En tjej som varit som min syster sen vi var tonåringar... Två tjejer som älskade rock n roll, tvingade med morsorna till piercing-studion... Två tjejer som ÄLSKADE skräckfilm, det ockulta, anden i glaset och långa helt störda spökvandringar mitt i natten. Jag saknar min Petra. En spegelbild av själen. En människa som FÖRSTÅR. Inte en människa som nickar och "förstår" och kommer med dumma råd. Hon är en människa som kanske inte har alla svar i världen, men hon lyssnar med själen, och jag känner att jag verkligen vill lyssna på det hon har att säga, kanske utan svar, men med förståelse.
Jag kanske låter jätteflummig. Men om alla hade en Petra i sitt liv skulle alla förstå. Att utan henne, att inte fått dricka kaffe med henne på över tre år, det är som att bli av med en bit av själen.
Även fast vi inte setts på de här åren så vet jag att när vi ses så kommer det vara som en film som bara varit på paus, play och sen är vi där vi var sist... Fast nu är det lite annorlunda. Nu har Petra inte bara ett barn och sin Emil, nu har dom en liten Milton också. Och jag, ja jag har ju en liten på jäsning också... Jag gick emot det jag sagt i alla år, det har väl inte känts rätt förrän nu... ;)
Detta väckte otroliga minnen,en liten resa tillbaka i tiden på vi gjorde alla dessa galna saker som jag kan sakna otroligt mycket. Under denna tiden bodde jag nästan hos henne, hon och henns mamma va som en extra familj när det va för jobbigt hemma.En tillflykt. Jag hoppas dom vet hur stor roll i mitt liv som dom spelade. Jag saknar något fruktansvärt.
Händer
Det här är lillans nyfunna vänner, Linn och John Peter. Hon väljer sina vänner väl hon.
Grattis pappa..
Jag saknar något fruktansvärt, det går aldrig över. Oavsett hur gammal jag blir eller åren går så kommer jag aldrig sakna mindre, bara att med åren så tänker jag inte lika ofta på honom men jag har fortfarande lätt till tårar.
I dag hade farsgubben fyllt 65 år, en man i sina bästa år, men det fick han inte uppleva, nog för att han missat betydligt mer än så, sina barns uppväxt, sina barnbarn. Ja allt som en man i hans ålder skulle ha upplevt.
I år är det 18 år sedan han gick bort men det kan fortfarande kännas som i går, eller som att det aldrig ens har hänt. Ibland frågar jag mig tillomed om jag någonsin haft en pappa, ibland känns det som att jag målar upp en bild av en person som aldrig funnits.
18 år är en lång tid....
Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade Skratta åt vardagens småting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig.Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare för att det måste gå vidare.Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig,för att du inte längre kan se mig.Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.Allt är bra.
Många lager.
Först har vi det översta lagret, själva skalet, det lite torra och träiga.
Det är det vi utstrålar till nya människor, de riktiga vännerna har redan skrapat lite på ytan, dom vet vad som döljer sig under ytan och dom känner till ens brister.
Utåt sett är jag den som hörs och syns, skrattar högst, pratar mest och det finns inget ämne som generar mig. Men skalar man bort det där översta lagret som skyddar det som finns innuti så är jag lite osäker, lite blyg och har massor med samvete.Dåligt självförtroende och det är ofta därför jag sysslar med självironi. jag gör narr av mig själv innan någon annan gör det.Den sociala ytan gör ibland att det andra lagret träder fram, ibland kan jag vara klumpig i mitt sätt att uttrycka mig och då får jag dåligt samvete.
Ju längre in man skalar desto mjukare blir innehållet.
det känsligaste lagret är det som är näst längst in, som skyddar kärnan (hjärtat)Det är det lagret som ofta får mig till tårar, det lagret jag inte visar så ofta men endå det lagret som kan ta över ibland.
Det yttersta lagret är det vi dömmer folk för innan vi börjat skala. Men det lagret utesluter inget annat, vissa människor är bara lite mer svårskalade.
Organ donation.
Det skulle jag!
Bristen på organ är stor, 600 personer finns uppsatta på väntelista för att få ett eller flera organ, och många dör i väntan på ett nytt organ. I dag finns det ca 1,5 miljoner människor anmälda till donationsregistret men det är långt ifrån alla avlidna som får donera, för att en donation ska vara möjlig så ställs vissa krav, döden måste vara fastställd, hjärnan måste vara helt död, men organen måste vara syresatta, alltså måste personen vara kopplad till respirator vid dödstillfället. När det gäller vävnadsdonationer så är den möjlig när andning och blodcirkulation upphört, det innebär att människor som avlidit på andra ställen än sjukhus kan vara möjliga vävnadsdonatorer, man har 48 timmar på sig att ta till vara på vävnader.
Donationsregistret på socialstyrelsen inrättades 1996 i samband med att den nya donationslagen trädde i kraft, en anmälan till donationsregistret har samma värde som att ha meddelat anhöriga eller fyllt i ett donationskort.
Jag tog ställning på drygt 3 år sedan och anmälde mig till donationsregistret då jag tyckte att det va viktigt. Jag vill inte att mina anhöriga ska behöva ta ställning till eller mot min vilja när jag inte längre lever. Jag är fortfarande ung men det är inga garantier för ett långt liv.Jag respekterar andras val då det kanske inte är lika lätt för alla andra som det varit för mig att ta ställning, där tro och tex syn på vad som händer efter döden kan komma att spela in. Jag tror att efter min död så är inte kroppen mer än ett tomt skal, jag tror att min själ vandrar vidare men inte att jag är i behov av min kropp. Jag vet att det inte är stor chans till att just mina organ behövs, men ju fler anmälda desto större chans att rädda liv.
Kan jag efter min död rädda ett enda liv med hjälp av mina organ så skulle det betyda mycket för mig.
Vridet skönhetsideal.
Att vara kvinna i dagens läge är ingen dans på rosor, i allafall inte om du följer med strömmen. Man ska passa in i mallen och inte sticka ut ifrån mängden.
Du ska inte höras och synas men vara vacker att se på.
Att passa in blir allt svårare då vi "lär" oss att vi inte längre är naturligt vackra, utan att det alltid går att förbättra något och att skönhet kan köpas för pengar.
medvetet eller undermedvetet så är det ett synsätt vi för över till våra barn då skönhetsoperationer är något som blivit väldigt "utnytjat" och accepterat, man behöver inte längre lära sig att älska sig själv eller försöka acceptera hur man ser ut då alla skavanker går att "trolla bort", men om du inte lär dig att älska och apectera dig själv, vem kommer då göra det?
En människa som trivs och är stolt över sig själv är atraktiv, ett vackert inre gör en människa vacker på så många fler sätt än en människa som endast är bildskön. Yttre skönhet varar inte för evigt, men det gör den inre skönheten.
Barn gör inte som du säger, dom gör som du gör!
Man ser tydligt runt omkring sig vad omgivningen förväntar sig av dig, och alla andra. Allt fler reklamer anspelar på sex, det blir allt naknare och inte en tjej har ett uns fett på kroppen, minimala kläder och dom ser inte ut att vara en dag över 12 år. Men vi är inte stöpta i samma form, vi ser inte likadana ut och det är inte heller meningen att vi ska göra det, alla ser olika på skönhet, det som är snyggt i mina ögon behöver inte vara snyggt i någon annans och därför finns det en för alla eftersom att skönhet finns i alla former och färger, det sitter i betraktarens ögon.
Vi ska inte åldras, vi ska bevaras och se ut som 12 år hela livet. könen ska vara helrakade, ansiktena rynkfria och kropparna små och späda.Trotts att rynkor och andra ålderstecken är naturliga och ett tecken på att man levt så finns det i butik i dag flera hundra (om inte tusen) preparat för att inte synbart åldras. Var och en bestämmer över sin egen kropp men det innebär också att man själv ska trivas, inte göra ingrepp för att någon annan ska göra det. Det är tragiskt att vi försöker efterlikana det vi ser i media då dom är retucherade, nedbantade och sminkade för att se ut på ett visst set, inte naturligt utan som barbiedockor som faktiskt är stöpta i samma form. Ta en titt omkring dig så ser du värkligheten, hur mäniskor faktiskt ser ut och att vi är väldigt olika, men var och en vacker så sitt sätt. Vi är unika.
