eldliljan

Vi människor är många lager. Trotts att vi har en speciell personlighet så finns det så mycket annat under ytan, lite som lökar.
 Först har vi det översta lagret, själva skalet, det lite torra och träiga.
Det är det vi utstrålar till nya människor, de riktiga vännerna har redan skrapat lite på ytan, dom vet vad som döljer sig under ytan och dom känner till ens brister.
Utåt sett är jag den som hörs och syns, skrattar högst, pratar mest och det finns inget ämne som generar mig. Men skalar man bort det där översta lagret som skyddar det som finns innuti så är jag lite osäker, lite blyg och har massor med samvete.Dåligt självförtroende och det är ofta därför jag sysslar med självironi. jag gör narr av mig själv innan någon annan gör det.Den sociala ytan gör ibland att det andra lagret träder fram, ibland kan jag vara klumpig i mitt sätt att uttrycka mig och då får jag dåligt samvete.
Ju längre in man skalar desto mjukare blir innehållet.
det känsligaste lagret är det som är näst längst in, som skyddar kärnan (hjärtat)Det är det lagret som ofta får mig till tårar, det lagret jag inte visar så ofta men endå det lagret som kan ta över ibland.
Det yttersta lagret är det vi dömmer folk för innan vi börjat skala. Men det lagret utesluter inget annat, vissa människor är bara lite mer svårskalade.