eldliljan

Jag saknar något fruktansvärt, det går aldrig över. Oavsett hur gammal jag blir eller åren går så kommer jag aldrig sakna mindre, bara att med åren så tänker jag inte lika ofta på honom men jag har fortfarande lätt till tårar.
I dag hade farsgubben fyllt 65 år, en man i sina bästa år, men det fick han inte uppleva, nog för att han missat betydligt mer än så, sina barns uppväxt, sina barnbarn. Ja allt som en man i hans ålder skulle ha upplevt.
I år är det 18 år sedan han gick bort men det kan fortfarande kännas som i går, eller som att det aldrig ens har hänt. Ibland frågar jag mig tillomed om jag någonsin haft en pappa, ibland känns det som att jag målar upp en bild av en person som aldrig funnits.

18 år är en lång tid....




Döden betyder ingenting. Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum. Jag är jag och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Nämn mig vid mitt vanliga familjära namn,
Tala till mig på samma sätt som du alltid brukade göra.Ändra inte ditt tonfall.
Håll sorgen borta från din röst.
Skratta tillsammans med mig, som vi alltid brukade Skratta åt vardagens småting.
Var med mig. Le med mig. Tänk på mig. Bed för mig.Låt mitt namn fortsätta vara en del av din vardag.
Livet betyder det samma, ingenting har skett som förändrar det.
Livet går vidare för att det måste gå vidare.Döden är ju ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig,för att du inte längre kan se mig.Jag väntar på dig för en kort stund.
Alldeles i närheten.Allt är bra.