Rädsla
Jag tror mer eller mindre att alla nyblivna föräldrar, första gångs eller inte känner den där rädslan över att något ska hända barnen, barnen är det käraste vi har. Jag, precis som alla andra föräldrar skulle inte kunna tänka mig ett liv utan mina trollungar.
När lillan föddes va jag 19 år, medveten om vad som kunde hända men rädslan va mer under kontroll. Visst tittade jag till henne en gång extra för att vara riktigt säker på att hon andades men den värsta oron skakade jag av mig. Jag valde att vänta 4 år med ett syskon som självklart hade sina anledningar men just denna hade jag inte i åtanke. Man säger ju att om en kvinna skulle komma ihåg smärtan från en förlossning så hade det inte blivigt fler barn men när jag tänker efter riktigt noga så är smärtan vid förlossningen ingenting gämfört med den rädsla och oro jag nu känner när lilleman är liten, man känner den dessutom v arje dag, hela tiden dygnet runt och vart man än är.
Vet inte om det har med åldern att göra men jag vet med mig att jag blivigt mer rädd med åren, kanske lite klokare och mycket mer medveten. När lillan va liten så hade man bara hört talas om människor som mist sina älskade barn, men det kändes så långt borta, något som inte händer i "närheten". nu vet jag bättre. Jag vet att det kan hända vem som helst och det finns aldrig några garantier, rädslan jag känner nu är outhärdlig.
Tankarna går hela tiden på högvarv, mitt huvud målar upp bilder jag inte vill veta av. Jag försöker slå bort tankarna så fort dom kommer, men misslyckas ofta. Jag ska erkänna att jag mig i smyg önskade en liten pojke men nu när han är här så känns det för bra för att vara sant, att den här underbart vackra pojken skulle vara min? vad har jag gjort för att förtjäna honom? förtjäna att få vara hans mamma?
Jag kanske är knäpp? vad vet jag. jag vet inte hur man SKA känna, hur man SKA tänka. Jag är bara jag helt enkelt med mycket konstiga tankar och en hel del hjärnspöken.
Så jag har kommit fram till att även om jag någon gång i framtiden känner längtan efter ett barn till (i nuläget är jag nöjd med två och är nästan helt säker) så är ändå frågan om jag kommer våga utsätta mig för denna rädslan igen? Jag ÄR nöjd med två underbart fina barn, det är bra nu för min del.
När lillan föddes va jag 19 år, medveten om vad som kunde hända men rädslan va mer under kontroll. Visst tittade jag till henne en gång extra för att vara riktigt säker på att hon andades men den värsta oron skakade jag av mig. Jag valde att vänta 4 år med ett syskon som självklart hade sina anledningar men just denna hade jag inte i åtanke. Man säger ju att om en kvinna skulle komma ihåg smärtan från en förlossning så hade det inte blivigt fler barn men när jag tänker efter riktigt noga så är smärtan vid förlossningen ingenting gämfört med den rädsla och oro jag nu känner när lilleman är liten, man känner den dessutom v arje dag, hela tiden dygnet runt och vart man än är.
Vet inte om det har med åldern att göra men jag vet med mig att jag blivigt mer rädd med åren, kanske lite klokare och mycket mer medveten. När lillan va liten så hade man bara hört talas om människor som mist sina älskade barn, men det kändes så långt borta, något som inte händer i "närheten". nu vet jag bättre. Jag vet att det kan hända vem som helst och det finns aldrig några garantier, rädslan jag känner nu är outhärdlig.
Tankarna går hela tiden på högvarv, mitt huvud målar upp bilder jag inte vill veta av. Jag försöker slå bort tankarna så fort dom kommer, men misslyckas ofta. Jag ska erkänna att jag mig i smyg önskade en liten pojke men nu när han är här så känns det för bra för att vara sant, att den här underbart vackra pojken skulle vara min? vad har jag gjort för att förtjäna honom? förtjäna att få vara hans mamma?
Jag kanske är knäpp? vad vet jag. jag vet inte hur man SKA känna, hur man SKA tänka. Jag är bara jag helt enkelt med mycket konstiga tankar och en hel del hjärnspöken.
Så jag har kommit fram till att även om jag någon gång i framtiden känner längtan efter ett barn till (i nuläget är jag nöjd med två och är nästan helt säker) så är ändå frågan om jag kommer våga utsätta mig för denna rädslan igen? Jag ÄR nöjd med två underbart fina barn, det är bra nu för min del.
Kommentarer
Trackback
