eldliljan

Jag hade 42+ 2 veckor på mig att fatta att jag skulle bli mamma igen, alltså ca 296 dagar i runda slängor.
Men endå så har jag så svårt att ta till mig att grabben som sover här brevid är min son. Att det ska vara så svårt att smälta och förstå. Inte negativt menat, mer tvärt om. Det känns för bra för att vara sant. 

Jag är numera två barnsmamma, jag riktigt smakar på det ordet, en flicka och en pojk, båda friska, vackra och helt underbara. Jag känner en stolthet jag tidigare aldrig kännt, inte bara över barnen utan också över mig själv som har skapat dom ( med lite hjälp då förståss, haha)Det är väl ända gången man kan åstakomma något så stort på så kort tid? när man skapar ett liv.*skämtsamt menat*

Jag är absolut inte vacker, jag är ganska vanlig.Med en mage som hänger efter barnafödande (vill gärna inbilla mig att det bara är därför, vilket det självklart inte är) hud som är sprucken och liknar en ödlas hud, bröst som flyttat söderut och en rumpa som blivit allt för mjuk och go att sitta på men vad gör det? jag har gjort något med min kropp, det den är ämnad för. 




Det finns inga andra som kan göra mig så lycklig, och inte heller så rädd som mina barn gjort. 
När lillan föddes så upplevde jag ren och skär lycka samtidigt som en fruktansvärd rädsla, på en och samma minut.Det kan man kalla en känslostorm.Där han jag inte riktigt smaka på föräldraskapet, det vart ingen mjukstart. Det va bara ta sig i kragen och bli den där lejoninnan(beskyddaren). Allt va inte så där rosa och fluffigt som man förväntat sig att det skulle vara i början. Bara ligga där med ungen på magen och bara andas in den där underbara bäbisdoften. Jag kommer inte ihåg så mycket av veckorna efter hon föddes. Just därför så kom läkningsprocesen som en chock den här gången, blödandet, eftervärkarna, ömmande underliv, you name it! 
Jag hade liksom inte tid att känna efter. Men den här gången hade jag det, och jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen.
Men även lilleman skrämde mig, i vecka 21 i magen, redan där börjar det tävlas så där som syskon gör om uppmärksamheten eller som en sån där kompis som alltid ska vara värst ( alla har nog en sån kompis)Lilleman tänkte inte vänta, han skulle vara lite snabbare än syrran och skrämma mig redan innan han va född, han ville nog vara värst. Tur som va så va det bara skrämselskott,men det krävdes 3 ultraljud och 4 olika läkare/sköterskor för att konstatera det. Men fy fan vad rädd jag va. Jag är en människa som sällan blir tyst, som inte har något att säga men detta tystade mig rätt bra. Resa från Lidköping till Göteborg i ren panik, jag grät tills tårarna va slut. Jag va inte rädd för en eventuell operation efter födseln,jo rädd va jag men det va inte det som skrämde mig mest, sjukhus hade jag redan varit med om. jag va rädd för att det lilla hjärtat skulle sluta slå.

Kanske lite rörigt inlägg, sån är jag. Jag vill berätta så mycket som möjligt på kortast möjliga tid ( därför sluddrar jag ibland när jag pratar)jag liksom måste få med allt, och jag är rätt dålig på att utrycka mig i skrift ( talet är det då fan inget fel på)