eldliljan

Jag har bestämt mig.  Nu ska jag ta tag i mig själv och försöka gå ner lite i vikt. Dom tidiga mornarna har gett mig mycket tid till att läsa, imponeras och komma till insikt att det är det här jag behöver.
Snart är sommaren här, det innebär lättare kläder, svett och utomhusaktiviteter och jag vill orka vara ute med mina barn, jag vill ha massor av ork. Jag vill okså kunna klä mig i sådant jag tycker är snyggt och känna mig bekväm.
Eftersom att jag inte kan amma så är ju detta något som är fullt möjligt nu. Att inte kunna amma har tagit mig hårt men jag får se det possitivt, jag kan istället satsa på att gå ner i  vikt.

Jag har bestämt mig för att börja med pulverdiet, köra stenhårt på det ett par veckor och se vad det ger. Och sedan kombinera med LCHF. I morgon börjar jag, ska knalla i väg i dag och handla det jag behöver.

Jag älskar mat och har ett stort socker beroende så detta kommer bli en riktig prövning men det gäller nog att ta en dag i taget och intala sig själv att det bara gäller under en period och inte hela livet.

Jag vill gå ner ca 20kg! önska mig lycka till!

I dag händer förmodligen inte ett skit, det kommer snart hit någon form av försäkrinsgubbe och ska kolla på huset. Snälla snälla, bara han inte får för sig att komma in för jag orkar värkligen inte städa just nu.
Jag känner mig som tjänstefolk, städar och städar men det syns aldrig, ungen, gubben och djuren far omkring som tornados och sen ligger allt utspritt som innan jag började.

Är det någon mer än jag som känner igen det där med karlar och garderober?
man kan vika i en oändlighet så att det ska se snyggt och välorganiserat ut men lik förbannat så måste karln välja T-shirten längst ner i den prydliga "högen" och *POFF så är det bara börja om igen.
Jag har ärligt talat gett upp hoppet om välorganiserade garderober, både på gott och ont måste jag säga. Jag slipper numera vika tvätten, det är bara hiva in och sparar både tid och energi.

I dag går tankarna till någon som inte längre finns i bland oss, en människa som lämnat stora avtryck i mig och många andras liv och hon är, och kommer alltid att vara ett varmt minne från förr,från barndommen och vägen in i tånåren. Det va du som höll våra händer och ledde oss dit. Om du bara visste va vi småflickor såg upp till dig.

det är lätt att vara efterklok, med facit i hand så ångrar jag att jag inte hörde av mig, det hade inte tagit många minuter av min tid men livet rusade i väg,och man tar lätt förgivet att människor finns kvar.
Jag hoppas du finner frid där du är.

"Alis volat propriis"




Hon flyger med egna vingar.

Kaffe och svampbob fyrkant nu på morgonen, kan det bli mycket bättre? jo  bättre hade vart sovmorgon och kaffe på sängen men icke då. Mina små älsklingar är morgonpigga dom, önskar bara att jag hade hat deras energi och morgonhumör, då hade det ju inte varit några problem att hålla sig vaken eller få något gjort.

Jag hade 42+ 2 veckor på mig att fatta att jag skulle bli mamma igen, alltså ca 296 dagar i runda slängor.
Men endå så har jag så svårt att ta till mig att grabben som sover här brevid är min son. Att det ska vara så svårt att smälta och förstå. Inte negativt menat, mer tvärt om. Det känns för bra för att vara sant. 

Jag är numera två barnsmamma, jag riktigt smakar på det ordet, en flicka och en pojk, båda friska, vackra och helt underbara. Jag känner en stolthet jag tidigare aldrig kännt, inte bara över barnen utan också över mig själv som har skapat dom ( med lite hjälp då förståss, haha)Det är väl ända gången man kan åstakomma något så stort på så kort tid? när man skapar ett liv.*skämtsamt menat*

Jag är absolut inte vacker, jag är ganska vanlig.Med en mage som hänger efter barnafödande (vill gärna inbilla mig att det bara är därför, vilket det självklart inte är) hud som är sprucken och liknar en ödlas hud, bröst som flyttat söderut och en rumpa som blivit allt för mjuk och go att sitta på men vad gör det? jag har gjort något med min kropp, det den är ämnad för. 




Det finns inga andra som kan göra mig så lycklig, och inte heller så rädd som mina barn gjort. 
När lillan föddes så upplevde jag ren och skär lycka samtidigt som en fruktansvärd rädsla, på en och samma minut.Det kan man kalla en känslostorm.Där han jag inte riktigt smaka på föräldraskapet, det vart ingen mjukstart. Det va bara ta sig i kragen och bli den där lejoninnan(beskyddaren). Allt va inte så där rosa och fluffigt som man förväntat sig att det skulle vara i början. Bara ligga där med ungen på magen och bara andas in den där underbara bäbisdoften. Jag kommer inte ihåg så mycket av veckorna efter hon föddes. Just därför så kom läkningsprocesen som en chock den här gången, blödandet, eftervärkarna, ömmande underliv, you name it! 
Jag hade liksom inte tid att känna efter. Men den här gången hade jag det, och jag kommer aldrig utsätta mig för det här igen.
Men även lilleman skrämde mig, i vecka 21 i magen, redan där börjar det tävlas så där som syskon gör om uppmärksamheten eller som en sån där kompis som alltid ska vara värst ( alla har nog en sån kompis)Lilleman tänkte inte vänta, han skulle vara lite snabbare än syrran och skrämma mig redan innan han va född, han ville nog vara värst. Tur som va så va det bara skrämselskott,men det krävdes 3 ultraljud och 4 olika läkare/sköterskor för att konstatera det. Men fy fan vad rädd jag va. Jag är en människa som sällan blir tyst, som inte har något att säga men detta tystade mig rätt bra. Resa från Lidköping till Göteborg i ren panik, jag grät tills tårarna va slut. Jag va inte rädd för en eventuell operation efter födseln,jo rädd va jag men det va inte det som skrämde mig mest, sjukhus hade jag redan varit med om. jag va rädd för att det lilla hjärtat skulle sluta slå.

Kanske lite rörigt inlägg, sån är jag. Jag vill berätta så mycket som möjligt på kortast möjliga tid ( därför sluddrar jag ibland när jag pratar)jag liksom måste få med allt, och jag är rätt dålig på att utrycka mig i skrift ( talet är det då fan inget fel på)

Vad tycks? Klicka på bilden för att komma direkt till Johannas blogg.

Uppe innan tuppen i dag, det lilla barnet väckte det stora kl 6 och då va det bara för lilla mamma att gå upp. Pappa passar det aldrig att väcka, ber jag sessan att väcka pappa så svarar hon mig att han sover. Ha ha, det gjorde ju jag också men det räknas inte riktigt.

Gud vad jag längat till all snö är borta, här har vi fortfarande massor. Jag har tröttnat rejält, jag vill ha vår, knoppar som slår ut och varmare väder. Längtar tills man kan sitta i trädgården och dricka kaffe utan tjock vinterjacka. Men än så länge så känns det LÅNGT borta.

Morgonen va lite smått panikartad, lillen va ledsen, jag stressad som fan för att hinna med att packa allt ( nu med 2 barn vart det genast mycket mer att komma ihåg att packa med) och göra i ordning mig. Slutade med att jag mest sprang omkring som en yr höna. Vår familj när vi ska i väg på något går att gämföra med någon dålig svensk komedi, stress, tjafs och så händer det alltid något, i dag när jag va som mest stressad så lyckades jag klämma lillans finger i dörren, fy satan vad dåligt samvete jag fick, Nästan så jag börjde gråta själv så gubben fick ta över, det funkar ju inte att vi står och gråter båda två.

Men vi har haft en jätte mysig dag, när vi väl kom i väg. Massor att titta på, god mat och trevligt sälskap. Lillen har legat och sovit den mesta tiden och endast varit vaken korta stunder för att äta,han verkar trivas bra i sin vagn. Lillan har haft fult upp med att titta på allt och man har fått hålla ett par extra ögon på henne, vill inte tappa bort några barn. Så tröttast efter den här resan är nog föräldrarna, ungen sitter här pigg breve.

Nu är det kvällen, glass, godis och massa mys för familjen.