eldliljan

Så paserar ännu en söndag och i morgon blir lillemann 3 veckor gammal, tiden går fruktansvärt fort. I morgon är det dags för vägning igen, hoppas värkligen att han gått upp som han ska så man kan lugna ner sig lite.
Senaste dagarna har jag pumpat som en idiot för att få igång det, tror att det kan ha varit alla mediciner jag ätit som påverkat mjölkproduktionen negativt. Jag känner mig lite som en Arla-ko just nu men får jag bara ordning på det så är jag nöjd.

Just nu e lilleman iväg med far sin och följer mormor till tåget, lite småskönt för då fick jag en chans att röja upp lite här, orken har inte riktigt infunnit sig tidigare och i morgon kommer min Joanna hit och då vill jag gärna kunna umgås med henne och slippa städa.

Väntar på att mannen min ska vakna så vi kan bege oss ut som vi planerat.
Just nu sitter jag och njuter av morgonkaffet ett par timmar senare än planerat då våran lillprins vaknade innan kl 6 i morse och inte kunde somna om. Han lyckades somna här för en stund sedan. Igentligen borde jag passa på att städa lite, hemmet har blivigt lidande ser jag men jag orkar inte bry mig just nu, det får vänta tills senare.

I dag har vi varit på BVC och vägt lillprinsen, han ökar inte riktigt i vikt som han ska, när han föddes vägde han 3985 och nu i dag två och en halv vecka senare så har han bara ökat till 4030, det är trotts att jag ammar honom och låter honom tutta så  mycket han bara vill. Tydligen så har jag inte riktigt så mycket mjölk som jag hoppades på så nu blir det att kämpa med att få upp mjölkmängden. Jag ska amma honom varannan timme samt ge honom lite ersättning efter målen.
Detta gör mig lite smått deppig,mitt första barn kunde jag inte amma pga sjukhusvistelsen när hon va två veckor gammal så sinade mjölken och amningen vart ett stressmoment, det fanns inte mycket annat att göra än att sluta. Nu med lillen så önskade jag värkligen att det skulle funka, men jag kommer INTE ge upp, jag ska allt få det att funka.Vi ska tillbaka till BVC på måndag för att se hur det går.

Gubben min har jobbat natt den här veckan så han är ledig i morgon, ja inte ledig direkt, han går av halv 7 i morgon bitti så när han fått lite sömn så ska vi passa på att komma ut och handla lite, är lite småsaker vi behöver till lillen och till oss andra och samtidigt så kan det vara skönt att komma ut lite.

På lördag så ska vi unna oss en liten roadtripp, vi ska åka till universeum över dan så lillan får kolla på hajarna, det ser hon mycket fram emot eftersom att hon hitills bara sett dom på film. I går frågade hon mig i fall dom finns på riktigt så det ska bli skoj att visa henne att dom faktiskt gör det. Just i skrivandets stund så kan jag faktiskt inte komma ihåg ifall jag själv sett riktiga hajar??! det är tyvärr väldigt sällan som vi hittar på något tillsammans, så detta ser vi fram emot allihop.

Ungefär lika roligt som det låter. En vecka efter att lilleman föddes fick jag några fruktansvärda smärtor i magen. Eftervärkar hade jag ju haft så det kunde jag utesluta. När smärtorna kom så kunde jag varken stå,gå eller ligga och tillomed att andas gjorde ont. Jag fick ringa till gyn och fick en akuttid en timme senare.
Jag har åkt på livmoderinflamation, förmodligen i samband med förlossningen och har nu i en vecka käkat pencilin och livmodersammandragande för att livmodern ska tömma sig på gammalt blod, sista dagen med mediciner hade varit i dag om inte gyn hade ringt i fredags för att tala om att dom fått svar på min urinodling och att pencilinet jag fick inte kommer hjälpa utan att jag måste hämta ut yterligare en medicin för att bli av med skiten, även den ska jag äta i en vecka.

Jag som va så glad över att förlossningen gick så bra med prinsen, jag blödde nästan ingenting och jag behövde inte sys efteråt som  jag upplevde som det värsta när jag fick sessan. Men i stället åker jag på detta, ja ja, alltid är det något!

Sitter och njuter av morgon kaffet, kaffet smakar som bäst när det dricks i lugn och ro. Lillan springer mellan Tv:n och sitt rum, som hon har lovat att städa i dag.Mannen min sover och prinsen försöker sova men vill inte lämna mammas arm, så han vaknar vid minsta försök att lägga ner honom.

I  morgon blir prinsen 2 veckor och vi ska på vårt första BVC besök för att väga honom, jag är riktigt nyfiken på vad lilleman väger. På återkontrollen hade han gått ner nästan 50g så jag hoppas nu att han väger över sin födslovikt. Som han äter så borde det inte vara några problem, min lilla prins är en riktig "tuttepelle" och trivs bäst vid bröstet.

barn är underbara och naturliga. Som häromdagen när jag hade en vännina på besök, vi satt och drack kaffe och hon frågade lillan om hon ville följa med henne hem. Lillan tyckte det lät kul och gick genast och packade sin väska. När hon hade packat klart så frågade jag lillan ifall hon inte trodde att jag skulle sakna henne om hon åkte bort.
svaret jag fick va: Men mamma, du har ju kort på mig!

Eller som när jag fortfarande va gravid och hon kände på min mage och frågade om vi skulle behålla bäbisen, precis som en kattunge man hittat ute. mycket hon säger leder till många goa skratt.

Innan lillemann föddes va det många tankar som for genom huvudet, kommer kärleken räcka till, kommer jag kunna älska två barn precis lika mycket? Jag va nog lite rädd att inte räcka till som mamma. När lillan va riktigt liten så va det bara hon och jag, jag hade all tid i världen för henne men så är inte fallet nu. Nu ska jag räcka till till två barn utan att någon av dem blir åsidosatta och samtidigt finnas för min sambo.
Men inget av detta har varit några problem, när lilleman kom upp på magen så kände jag samma gränslösa kärlek som när lillan födddes, jag älskar dom precis lika mycket och jag är fruktansvärt stolt över min lilla prinsessa och min prins.
Lillan känns plötsligt så stor, innan jag åkte in till Sjukhuset när lillen skulle födas så va hon min lilla "bäbis",när jag kom hem så va hon helt plötsligt min stora tjej, hon är ju storasyster nu. Tiden går alldeles för fort, och jag har nog inte riktigt hängt med. Det känns som att lillan föddes igår och endå blir hon 5 år om mindre än en månad, och jag vet att tiden kommer gå lika snabbt med lillen.

Den största rädslan jag har är den att lilleman en dag ska sluta andas, precis samma rädsla som jag hade med lillan, jag trodde nog att jag skulle oroa mig mindre den här gången men så va det inte, den rädslan sitter kvar. Jag slutade inte oroa mig med lillan fören hon närmade sig året, jag gick ständigt och kontrolerade att allt va som det skulle och vaknade flera gånger varje natt så fort hon ändrade andningsrytm. Med lilleman känns det lite lättare, eftersom att vi är två så är jag inte riktigt lika lättväckt men jag går endå och kontrollerar så att han andas.

Måndagen den 7 Februari kl 04.23 föddes våran lilla prins.Milton, eller Mille som jag kommit att kalla honom. värkarna satte igång samma dag som vi skulle på överburenhetskontrollen, kl 07.45 kom första värken precis innan jag skulle kliva in i duschen. Först trodde jag att det endast va för att jag va nervös för kontrollen eftersom att jag hade ställt in mig på att bli igångsatt men värkarna höll i sig och kl 20.00 fick vi återvända in till förlossningen, jag hade då gått över 15 dagar, han kom på den 16:de dagen. Han vägde 3985g och va  53cm lång.

Måste ta tag i skiten här, börja i någon ände och få lite ordning. Jag säger till mig själv varje dag att i dag ska jag få något gjort men jag hamnar ändå bara i sängen eller soffan, och hemmet förblir ostädat, tvätten otvättat och bullarna jag planerat att baka obakade. Finner ingen motivation och ingen ork.

hoppas min dator kommer i dag så jag kan börja pilla med min bloggdesign för satan vad jag tycker den är tråkig, tyckte det va jätte skoj att fixa med min design men inte ens det har jag motivation till just nu, samtidigt som det känns gör trist att skriva i en så här opersonlig blogg. Skärpning!

Vet inte vart jag ska ta vägen, tålamodet orken, ja det mesta är som bortblåst. Svårt att förklara det jag känner just nu, och det är ju lite tabu att gnälla som gravid men jag orkar inte mer.jo jag vet att jag försatt mig i detta själv, men gnäller det gör jag ändå.

I går va jag hos barnmorskan, fick en tid för överburenhetskontroll på Söndag för att se hur det lilla pyret mår och jag kan ärligt säga att jag är rädd för att dom inte gör något utan att vi får vänta yterligare. Jag hade mina föreställningar om hur jag ville att slutet av den här graviditeten skulle gå till, jag önskade att jag skulle få ringa hem min sambo från jobbet pga värkar, att få yra runt och packa det som ska med osv, att allt skulle ske spontant men så blir det ju inte. I stället blir jag förmodligen igång satt, alltså människor som bestämmer åt oss att i dag ska vi föda barn och inget kommer som en överaskning, det va ju en överaskning jag ville ha.

Vi får ju åtminstonde en överaskning, det får jag trösta mig med och det är vad det är för ett litet liv därinne som inte har speciellt brottom ut. Nyfiken på ifall det är en liten tjej som jag tror eller om det är en pojke som alla andra tror, undra jag i fall jag som kvinna har rätt?

Jag är nu på min 12:te dag över tiden, jag vill ha min bäbis nu! Dum som man är så räknade man ju inte med att behöva gå över, åtminstonde inte så här länge. På lördag har jag gått 42 fulla veckor och jag som räknade kallt med att få barn vecka 40.

Hade det inte varit för att jag ständigt hade ont i fogar, höfter och rygg samt att varenda rörelse innifrån magen känns som att magen ska explodera pga platsbrist så hade jag nästan kunnat inbilla mig att den här graviditeten hade "gått över" men gravid vet jag ju att jag är.

Snart ska jag i väg till barnmorskan, får se vad hon säger den här gången, det är nu sista besöket. Har ingen bäbis kommit innan veckan är slut så är det överburenhetskontroll som gäller och förmodligen blir jag väll igångsatt någon gång nästa vecka, men jag hoppas in i det sista att bäbis vill komma av sig självt. Mest av allt vill jag ju bara att den sak komma ut  för just nu så känner jag mig som en deppig "inbildningssjuk" elefant!